Man kan dela in Bonaventuras verk i tre perioder där den första perioden täcker hans tid vid universitetet i Paris 1235–1257, den andra perioden 1257–1267 förknippas med hans uppgift som generalminister för franciskanorden och den tredje perioden 1269–1273 präglas av hans svar på kontroverserna kring tiggarordnarnas ställning vid universiteten och användningen av Aristoteles vid universitetet i Paris.
1. Akademikern
Bonaventura av Bagnoregio föddes 1221, började studera de fria vetenskaperna eller artes vid 14 års ålder, mellan 1235 och 1241. Från 20 års ålder, mellan 1241 och 1243, studerade han artes som kandidat för Alexander av Hales (1185–1245), som då satt på franciskanernas inofficiella lärostol sedan Johannes de La Rochelle tagit över den officiella lärostolen efter Alexander. År 1243 blev Bonaventura magister artium, inträdde i franciskanernas novitiat, började sina teologistudier vid 22 års ålder. 1244 avlade hans sina eviga löften som franciskanbroder, 23 år gammal. 1248 fick han vid 27 års ålder bemyndigande som lector biblicus av Johannes av Parma, och satt då på den inofficiella lärostolen, i franciskanernas studium. Under april månad 1253 skrev de akademiker som inte tillhörde någon orden Nos universitas för att tvinga tiggarbröderna att följa universitetets statuter. Till skillnad från dominikanerna lyckades franciskanerna komma överens med de som inte tillhörde någon orden genom att underkasta sig deras krav. Påsken 1254 tog Bonaventura över franciskanernas officiella lärostol i Paris och ersatte William av Melitona. I samband med detta förmedlade han De reductione artium ad theologiam (Om att föra vetenskaperna tillbaka till teologin) som en del av sin installationspredikan i samband med att han tillträde franciskanernas officiella lärostol i Paris år 1254. Bonaventura blev alltså magister regens för den franciskanska lärostolen den 12 april 1254. De texter han då lade fram berör den i 1250-talets Paris återkommande frågan om relationen mellan teologin och de aristoteliska vetenskaperna. Bonaventura illustrerar här hur dessa är förenliga med varandra även om filosofins scientia finner sin fulländning i teologins sapientia och De reductione artium ad theologiam (De red) blev betraktat som Bonaventuras viktigaste uttalande om kunskapens och vetenskapernas förhållande till teologin.
Istället för att bara dela upp vetenskaperna och visa hur de kunde koordineras till teologin, visade Bonaventura hur Skriften upplyste dessa och ledde dem tillbaka till teologin. Inget av detta upphävde att vetenskaperna skulle utföras i sin bokstavliga mening. Man måste faktiskt förstå en praktisk kunskap, eller moralfilosofins principer, innan man kan se hur Guds mångfaldiga visdom, som tydligt förs vidare i den heliga Skriften, är gömd i all kunskap och i hela naturen.
De red var mer inspirerad av av Hugo av S:t Victor (cirka 1097–1141) än av Augustinus. Hugo lägger ut de olika kunskapsstadierna som är involverade i själens resa mot den fullkomligaste formen av kontemplation på ett sätt som tydligt tycks återspeglas i De red. Bonaventura lyfter särskilt fram Hugo bland sina betydelsefulla läromästare, något han inspirerats till genom sin lärare Alexander av Hales:
Tro lärs främst av Augustinus, moral av Gregorius, de bådas slutmål av Dionysius. Anselm följer Augustinus, Bernhard följer Gregorius, Rickard följer Dionysios. För Anselm utmärker sig utövandet av resonemang, Bernard av predikan, Rickard av kontemplation, men Hugo briljerar i alla tre (De Red 5).
2. Generalministern
År 1257 blev Bonaventura hastigt kallad från sin framgångsrika bana som professor i Paris för att ersätta Johannes av Parma som generalminister för franciskanorden. Bonaventura konfronterades då med för honom helt nya utmaningar. Han hade själv trätt in i orden i Paris 1243 mest på grund av vördnad för sin lärare Alexander av Hales. Han hade levt lite vid sidan av orden som teolog i Paris och upptäckte nu att han behövde komma närmare ordens själ och grundare, Franciskus av Assisi. Det som Franciskus på ett ytterst enkelt sätt hade erfarit blev Bonaventuras uppgift att tänka och reflektera över. Sedan han blivit vald till generalminister var han på ständigt resande fot genom Europa, för att besöka de 30 000 bröder som han då hade ansvar för. När han år 1259 drog sig undan för en 40-dagarsreträtt vid berget La Verna var det för att som Franciskus efterträdare nu själv dras djupare in i helgonets mystika stigmataerfarenhet. Itinerarium mentis in Deum (Itin) blev ett direkt resultat av denna reträtt och en ny intellektuell inriktning, en ny vändning i hans liv, en omvändelse, en övergång, en nystart. Bonaventura beskriver i prologen till Itin hur han sökte den frid som utmärkte S:t Franciskus och att han också fann det han sökte, i Franciskus som Guds exempel. ”Så kan Gud, mer med exempel än med ord, genom honom (Franciskus) inbjuda alla verkligt andliga män till en sådan överresa och själens överskridande” (7.3.1a). Från och med Itin framträder Franciskus mer centralt i Bonaventuras tänkande.
När Bonaventura kom till La Verna, avbröt han sitt hektiska resande för att samtidigt kunna nå alla bröder och låta resan fortsätta, fast nu på ett annat sätt, genom den text han skapade. Han skapar ett inre rum i sina bröder genom att ge dem en vägbeskrivning, och för att ta dem med sig på resan som leder till föreningen med Gud, som Franciskus visat. Bonaventura beskriver La Verna som en stillhetens och tystnadens plats, där han med kärlek kunde söka det som ger själen frid, den frid som utmärkte Franciskus. Där fann han också detta som han sökte och längtade efter så mycket.
3. Kardinalen
Bonaventuras sista verk Collationes in Hexaëmeron (CH) utgår från de lektioner han gav vid universitetet i Paris den 9 april till den 28 maj 1273. Collationes vid denna tid bestod av en dubbelpredikan då predikanten först lade ut texten på morgonen och sedan utvidgade och knöt ihop allt på kvällen. Bonaventura vände sig till omkring 160 professorer, kandidater och studenter, varav de flesta var franciskaner. Lektionsserien blev aldrig slutförd eftersom påven Gregorius X utnämnde honom till kardinalsbiskop av Albano våren 1273. En ung franciskanbroder som sörjde över att Bonaventura inte kunnat färdigställa sin lektionsserie sammanställde CH. Han hade lyssnat till Bonaventuras undervisning, tagit anteckningar och sedan fått andra som varit närvarande att korrigera hans text. Därefter fick han tillgång till de böcker som Bonaventura refererat till och kunde mer noggrant gå igenom sina anteckningar. Studenten berättar om hur han med hjälp av sitt minne försökte återskapa Bonaventuras röst, hans blick och gester. Det enda han ville lägga till var att mer utförligt identifiera de texter av exempelvis Aristoteles som Bonaventura hänvisat till, samt lägga till referenser av citat från Bibeln och kyrkofäderna.
Detta var den tredje kursen Bonaventura gav som generalminister vid universitetet. Den första kursen år 1267 behandlade tio Guds bud och den andra år 1268 avhandlade den helige Andes gåvor och han fortsatte sedan dessa lektioner 1273 där han slutat 1268. En del av syftet med CH var att korrigera vissa filosofiska tendenser vid universitetet. Bonaventura kunde inte avsluta kursen som planerat men utgör likväl kulmen av hans tänkande. Douglas Dales, författare till ett flertal studier i anglosaxisk kyrkohistoria och andra teologiområden, ser CH som en sammanfattning av hela Bonaventuras teologi, förankrad i hans tidigare undervisning, och en av de mest enastående, originella och intressanta texterna under högmedeltiden.
Det mest angelägna här var frågan om hur Bibeln skulle läsas i ljuset av historien och med hänsyn till inkarnationen. Bonaventuras syfte var att hjälpa åhörarna att läsa Bibeln på ett sant välstrukturerat och kontemplativt sätt, att integrera filosofisk kunskap och teologisk förståelse med Skriftens visdom. Allt har sitt ursprung hos Fadern och leds tillbaka till honom genom Sonen som centrum och medlare, en förmedlande mitt (medium). CH inleds med orden om att Kristus står i mitten (medio) av hela tillvaron och att den helige Ande genom denna mittpunkt visar var man ska börja och sluta. Kristus är nyckeln för att kunna bedriva teologi och filosofi på rätt sätt och därför måste vi börja i detta medium, för om detta centrum försummas erhålls ingenting. Början på all kunskap är mitten (medio), medlaren mellan Gud och människor, Kristus som förmedlaren av all kristen visdom. Alla skatter är gömda i Kristus och han är själv centrum (medium) i alla vetenskaper, som den sanne metafysikern, läkaren, matematikern, logikern, etikern, politikern, juristen och teologen. Ett av Bonaventuras mål med CH var att etablera en ortodox kristocentrisk förståelse av den andliga meningen med Uppenbarelseboken och att korrigera en del av de sätt som efterföljarna till Joachim av Fiore (1130–1202) i franciskanorden använde denna skrift på. Det innebar att Bonaventura utifrån Uppenbarelsebokens mystika bildspråk, betonade enheten mellan GT och NT i sin övertygelse om Kristus som alltings mittpunkt. Dessutom avvisade Bonaventura tanken hos Joachim av Fiore på någon form av Andens tredje tidsålder men även tanken att franciskanorden skulle vara ett tecken på en ny mer andlig ordning i en framtida kyrka. Kristus är tidens mittpunkt och hela historiens vändpunkt, ja också mittpunkten i Treenigheten. Sonen är för Bonaventura alltings centrum och mittpunkt som leder allt tillbaka till Fadern. Han är en medlande mittpunkt i alla vetenskaper och samtidigt en mittpunkt som försonar allt på korset som en matematiker som löser tillvarons matematiska problem.
I CH tolkar Bonaventura de nio änglaväsendena ecklesiologiskt och historiskt och kommer fram till att dominikan- och franciskanorden motsvarar keruberna medan seraferna ännu inte var närvarande i den stridande kyrkan på jorden, det är något som återstår och som måste förverkligas i slutet av tiden. Ändå finns det en försmak av denna ordning i den helige Franciskus person, eftersom han likt seraferna brann av kärlek. På detta sätt gör Bonaventura en tydlig skillnad mellan Franciskus och hans bröder som liksom dominikanerna tillhör keruborden. Detta var en anledning till Bonaventuras övertygelse att Franciskus ville att hans bröder skulle studera teologi för att kunna lära ut trons sanningar till andra. Franciskanerna skulle inte tro att de nått det serafiska tillståndet av kontemplativ förening med Gud, som Franciskus hade gjort, men de kunde åtminstone sikta på att vara keruber, som sina dominikanska bröder, genom bön och studier.
Bonaventura förstår Thomas tidsuppfattning som en oändlig linje utan inre ordning vilket han kontrasterar med en form av cirkulär rörelse. Tidens cirkel utgår från Fadern, genom Kristus, tillbaka till Fadern, där den enskilda individens cirkulära rörelse från Gud till Gud överförs till ett cirkulärt koncept för hela världshistorien. Historien består av två korresponderande rörelser, egressus (utgående) och regressus (återgående). Kristus är vändpunkten i dessa rörelser och ett centrum som både delar upp och förenar. Kristus är den förlorade mittpunkten som återfinns genom mötet mellan korsets horisontella och vertikala linjer och på detta sätt löser Kristus världshistoriens geometriska problem. Tiden är framför allt skapelsens tid som ordnar allt skapat utifrån att allt utgår från och återvänder till Gud och därför handlar om en frälsande tid eller frälsningshistoria. Korset definierar den absoluta mittpunkten i cirkeln genom de vertikala och horisontella linjerna som möts i mitten. Mittpunkten, för varje människa och för hela mänsklighetens historia, det som förlorats blir återfunnet genom korset. Bonaventuras tänkande om denna mittpunkt fkan förstås som ett sammanförande av motsatser. Kristus försonar det första och sista, det högsta och lägsta, ande och materia, enhet och mångfald, alla motsatser i sig själv som både Gud och människa.
När Bonaventura fick uppdraget att förbereda det andra ekumeniska konciliet i Lyon, bland annat för att leda dialogen och återföreningen med de grekisk-ortodoxa, kan man anta att hans intresse för och kunskap om de kappadokiska fädernas teologi var en orsak till att han fick detta förtroende. Påven kan ha sett hans teologiska bidrag som särskilt användbar i ansträngningen att återförena de kristna i kölvattnet av den stora schismen 1054. Bonaventura är mer påverkad av de kappadokiska fäderna än Thomas, framför allt i sin trinitetsteologi, vilket många ser som en influens från hans lärare Alexander, liksom hans syntes av många olika källor Bonaventura valde den grekiska kappadokiska modellen eftersom den verkade i frälsningshistorien samt var mest förenlig med Franciskus spiritualitet. Bonaventuras trinitetsteologi följer den grekiska modellen som baseras på det godas självutbredande. De grekiska fäderna utgick från Fadern som en dynamisk källa, och de trinitariska utflödena var ett uttryck för Faderns fruktbarhet och kreativitet. Utifrån detta utvecklar Bonaventura en utarbetad reflektion om Sonens utgående som Faderns avbild och väver sedan samman Treenigheten och skapelsen. Världen strömmar ut från Treenighetens kreativitet och reflekterar Treenigheten som spår, bilder och likheter, och människan som en avbild av Treenigheten återvänder sedan till sin trinitariska källa. Guds skapande kreativitet utgår från Faderns självuttömmande kärlek som fontalis plenitudo (överflödande källa) till Sonen som ars aeternae (den eviga konsten) och exempel. Fadern är den enda källan (in solo Deo est fontalis). Alla ting kommer ur Guds kreativa vara och fullheten av denna kreativitet finns i Sonen som arte aeterna. Fadern har frambringat ett fullkomligt konstverk i sin Son, den eviga konsten, som en mönsterbild för allt annat.
Bonaventura tog aktiv del i konciliet och under andra sessionen predikade han om återföreningen med de österländska kyrkorna, vilket var konciliets huvudsyfte. Den 15 juli år 1274, mitt under konciliet i Lyon, insjuknade Bonaventura plötsligt, utmattad av allt han hade åstadkommit, dog och begravdes samma dag, omgiven av påven, kardinaler, patriarker och biskopar. Han helgonförklarades den 14 juli år 1482 av Sixtus IV och deklarerades som kyrkolärare år 1588 av Sixtus V. Hans sekreterare, Peregrinus av Bologna, var övertygad om att Bonaventura hade förgiftats på grund av sina kontroversiella åsikter. Annualerna från konciliet noterar:
vid tiden för matutin dog Broder Bonaventura, biskopen av Albano, i salig åminnelse. Han var enastående i kunskap och vältalighet (homo eminentis scientie et eloquentie), en helig man erkänd för hur han levt sitt liv, både andligt och moralisk […] Broder Peter av Tarantasia firade begravningsmässan för honom och predikade på temat "Jag sörjer dig, min broder Jonatan, du var mig mycket kär”. Det var många tårar och mycket gråt, ty Herren hade gett honom sådan nåd att alla de som såg honom greps av längtan efter hans kärlek.
Opmerkingen