top of page

Långfredagsmystik

Vi ber med en av fastetidens hymner, en dikt av Nils Bolander:

Tätt intill korset är vi alla trygga.

Bygga på korset är på klippan bygga.

Misströstans klyfta kan det överbrygga,

korset, Guds vishet.


Tätt intill korset finnes ljus och styrka.

Först i dess skugga växer Kristi kyrka.

Korset bekänna är att Herren dyrka,

korset, Guds vishet.


Nu är vi inne i Långfredagens drama, detta att vara med den övergivne Jesus på korset, att begravas med Kristus, att vara med honom i graven: detta är den ultimata platsen för en kristen och för en människa. Där, helt absorberad, begraven, död med Gud, föds insikten om hur hela livet är omslutet av Gud, Fadern, Sonen och den helige Ande, och hur vi i denna dubbla avgrund var helt omslutna av Guds kärlek. Människans identitets avgrund och Guds bottenlösa avgrund.

Vi kommer inte längre ner än till döden och där längst nere i dödsriket omfamnar Gud oss med kärlek. Nedstigen från himlen till jorden och ända ner i dödsriket har Guds Son, Jesus Kristus förvandlat allt hopplöst och allt förtvivlat till tro, hopp och kärlek.

I mötet med Guds död sker också en rening av vår tro, all falskhet flyr i mötet med Guds död, den korsfäste Guden botar det mänskliga hyckleriet.

År 1895 skriver filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) att ”redan ordet kristendom är en missuppfattning, i verkligheten har det endast funnits en kristen, och han dog på korset”. Och vidare ”endast kristen praktik, ett liv som han som dog på korset levde, är kristet. Ännu i dag är ett sådant liv möjligt … inte en tro utan något man gör, framför allt ett icke-görande av mycket, ett annorlunda varande.” […] ”Att reducera detta att vara kristen, kristendom, till att hålla något för sant, till endast ett fenomen i medvetandet, betyder ett förnekande av kristendom”.


Det kan ibland vara väldigt nyttigt att se med filosofens ögon på livet och tron. Sarkofagerna från den tidiga kristna eran illustrerar detta. I samband med döden, inför vilken frågan om livets mening blir oundviklig, tolkas Kristi gestalt på de antika kristna sarkofagerna huvudsakligen med två bilder: filosofen och herden. Filosofen var någon som visste hur man lärde ut den väsentliga konsten: konsten att vara autentiskt mänsklig: konsten att leva och dö. Den sanne filosofen hade något att säga om det verkliga livet, det var en som verkligen visste hur man pekar ut livets väg.

Mot slutet av 300-talet, på ett barns sarkofag i Rom, finner vi för första gången, i en gestaltning av Lasarus uppståndelse, Kristus avbildad som den sanne filosofen, som håller evangeliet i ena handen och filosofens vandringsstav i den andra. Evangeliet förkroppsligar och förmedlar Kristi sanning och med sin stav erövrar Kristus döden. I denna bild, som sedan länge blev ett vanligt inslag i sarkofagkonsten, ser vi tydligt vad både bildade och enkla människor fann i Kristus: han är den som berättar för oss vem människan verkligen är och vad en människa måste göra för att vara riktigt människa. Han visar oss vägen, och sättet för vandringen är sanningen. Han själv är både vägen och sanningen, och därför är han också livet som vi alla söker. Vägen han visar leder rakt igenom och bortom döden; bara någon som kan göra detta är en sann lärare i livet, en sann filosof.

Samma sak blir synligt i bilden av herden. Liksom bilden av filosofen, kunde den tidiga kyrkan genom bilden av herden identifiera sig med redan existerande exempel i den romerska konsten. Där var herden i allmänhet ett uttryck för drömmen om ett lugnt och enkelt liv, som folket, mitt i storstädernas förvirring, kände en viss längtan efter. Nu lästes bilden som en del av ett nytt scenario som gav den ett djupare innehåll: ”Herren är min herde: ingenting skall fattas mig ... Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg ...” (Ps 23:1, 4).

Den sanne herden är en som till och med känner vägen som går genom dödens dal; en som vandrar med mig även på den slutliga ensamhetens väg, dit ingen kan följa med mig och vägleda mig genom: han själv har gått denna väg, han har stigit ner till dödens rike, han har besegrat döden och han har återvänt för att följa med oss nu och ge oss vissheten om att vi tillsammans med honom hittar en väg rakt igenom döden, dödsriket, ensamheten och övergivenheten. Här finns den tidiga Kyrkans insikt om att det finns en som till och med i döden följer med mig, och med sin "käpp och sin stav tröstar mig", så att "jag inte fruktar något ont" (Ps 23:4), detta var det nya " hopp” som flammade upp som en eld i de troendes liv, utifrån Långfredagens lycksaliga drama!


Aposteln Paulus skriver till romarna, och likaså till oss: ”I hoppet är vi räddade” (Rom 8:24). Återlösningen erbjuds oss i den meningen att vi har fått ett hopp, ett pålitligt hopp, i kraft av vilket vi kan möta vår nutid. Vårt aktuella liv, även om det är mödosamt, kan levas och accepteras eftersom det finns ett mål som är tillräckligt stort för att motivera resans ansträngning. Så kallar oss dessa påskdagar att försonas med det liv som Gud har gett oss, med allt som har varit, är och skall komma, med stort hopp.

Som barn är vi rädda för att bli lämnad ensamma i mörkret, och endast närvaron av någon som älskar oss kan lugna oss. Det är Påskens evangelium, att kärleken genomträngde döden. Därför kan vi just i det mörkaste ögonblicket, när döden till synes regerar, när människans ensamhet är som mest absolut, höra en röst som kallar oss, känna en hand som berör oss och reser oss upp, möta en kärleksfull närvarande blick, som möter oss från korset.


Tätt intill korset genom hårda öden,

tätt intill korset i den mörka nöden.

Rikt från dess kulle strömmar hälsoflöden,

korset, Guds vishet.


Tätt intill korset i den sista stunden.

Anden befrias som i stoft var bunden .

Korset är livet, segern, ankargrunden,

korset, Guds vishet.

55 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page