top of page

Franciskanska andliga övningar 4

Uppdaterat: 15 mars

Vi fortsätter med övergången från det yttre till det inre.

Mötet med oss själva som också är sorts övergång från det yttre kroppsliga till det inre andliga.

En övning i att lära känna sig själv, möta sig själv och i sig själv möta Gud.


I kapitel 3-4 av Itinerarium mentis in Deum tar Bonaventura upp detta med att möta Gud i den inre världen i oss själva. Här går vi in i det heliga i templet, vi möter gryningsljuset i vårt liv.

Bonaventura beskriver mötet med sig själv som att gå in i det heliga i templet, att möta gryningsljuset, då vi träder in i oss själva. Så kan en retreat, några dagar i stillhet och tystnad, vara som ett gryningsljus för människan, när hon möter sig själv, mörkret viker och dagen gryr.

När människan är hemma i sig själv, förundras över sig själv, älskar sig själv, då är det ett ljus, ett gryningsljus.

Det handlar nu om att, som Bonaventura skriver ”rikta sig mot det som är inom oss och i oss själva i enlighet med den immateriella, andliga delen av människan”.

Det inre, mötet med oss själva, då det yttre, det vi varseblivit, tagit in med våra fem sinnen, internaliserats inom oss: immateriellt och andligt.

Varseblivningen av naturen är som ett aftonljus som leder oss till detta gryningsljus; naturen är en väg till oss själva. Det är precis detta som Bonaventura skriver: att varseblivningen av naturen leder oss till den punkt då vi återvänder till oss själva (III-1), ”alltså till vår själ, där den gudomliga bilden glimmar. Därför bör vi, i detta steg, när vi träder in i oss själva och liksom lämnar förgården, försöka se Gud i denna spegel i det heliga, alltså i den främre delen av tabernaklet. Som ljusstaken där lyste så glimmar sanningens ljus inför vår själ, i vilken den allra saligaste Treenighetens avbild reflekterar sitt ljus”.

”Gå därför in i dig själv och se hur innerligt din själ älskar sig själv.”

Det är först när du möter dig själv, som du kan inse detta!

Människans kärna är Guds avbild, hjärtat, kärleken är mittpunkten i människan.

Känslor, lidelser är en länk mellan det yttre och det inre. Kärleken är den mest grundläggande lidelsen, känslan. Gud har lagt ned en självkärlek i oss. Kärleken som en dragning från det goda, kärleken som orsakar en längtan efter och ett hopp om det goda.


Människans själsförmågor

Alla våra inre förmågor är inplanterade i oss av naturen, och de är vägar till Gud, de är en avbild av evigheten och Gud själv, när vi förmår se detta möter vi Gud genom oss själva och i oss själva.


Att minnas sig själv, minnet

Minnet är trefaldigt, det håller nämligen kvar det som har varit genom att komma ihåg det, det nuvarande genom att ta emot det, det kommande genom att föregripa det. Genom bibehållandet av allt förgängligt, det förflutna, det nuvarande och det kommande, innehar minnet en likhet med evigheten, vars odelbara närvaro sträcker sig ut till alla tider. Därmed framgår genom minnets aktiviteter att själen själv är Guds ”avbild och likhet”, och så till den grad närvarande för sig själv och har Gud närvarande, att själen verkligen griper tag i honom och genom sin förmåga ”har kapacitet för Gud och kan vara delaktig i honom”.


Vårt intellekt, förnuft, förmågan att förstå

Vårt intellekt är förenat med den eviga sanningen själv, därför kan människan förstå och oavsett kultur, tid, religion, söka och finna sanningen. Gud har gett oss förmågan att förstå, en förmåga som en dag kommer att bli fullkomlig, då vi kommer att förstå oss själva och alla andra, helt och fullt, liksom Gud är den allförstående.


Vilja, längtan, kärlek

”Längtan förhåller sig främst till det som rör den mest men det som rör den mest är det som älskas mest; och det som älskas mest är att vara lycklig”. Mänsklig längtan söker det högsta goda, som är Gud. ”Se därför, på vilket sätt själen är nära Gud, och på vilket sätt minnet leder in i evigheten, intelligensen in i sanningen, viljan in i det högsta goda”. Våra förmågor leder in i den allra saligaste Treenigheten.

Treenigheten finns inom oss, som minne, intelligens och vilja. Detta förstås också som Fadern, Sonen och den helige Ande: Fadern som minne, Sonen som intelligens, och Anden som vilja.


Lättjan och att älska sig själv och sitt liv

Att älska sig själv hör också samman med att kunna vila och njuta av tystnad och stillhet?

För att kunna vara närvarande, stilla och tyst måste jag vara beredd att släppa taget, att bestämma mig för att vara tillfreds med mig själv, mitt liv, som det ser ut just nu, ett ständigt övande i att dö, att släppa taget, att öva sig att dö. Det har ofta att göra med den last som vi kallar lättja, som betyder att en människa inte är tillfreds med sig själv, ett byte för bedrövelse. Bland annat orsakar lättja en djupt rotad brist på lugn som gör det omöjligt att njuta av tystnad och stillhet. Lättja är oförmågan att njuta av sin tid, sitt liv, en vägran att vara tillfreds med sig själv.

Att njuta av stillhet och tystnad är endast möjlig när människan är tillfreds med sig själv, har funnit sig själv. När det finns tid som inte är ockuperad, utan fri, öppen för att ta emot livet, tystnaden och stillheten, är inte bara ett resultat av yttre faktorer, att det är helg, eller att man är ledig, har semester… Nej, det är en inre och andlig attityd, sinnesinställningen, själens tillstånd. En attityd av icke-aktivitet, inre lugn, tystnad, att inte vara upptagen utan en attityd av att man låter saker hända.

Att ge sig själv det som gör att jag kan vara tillfreds med mitt liv, säga ja till mitt liv, försonas med mitt liv, som det har varit och som det blivit.


Synden har inte förstört allt!

S:t Hieronymus introducerade begreppet synderesis i väst för att tolka de fyra varelserna hos profeten Hesekiel (Hes 1:10). Örnen står över de andra och representerar det som grekerna kallar synderesis eller samvetets gnista, som inte förlorades genom ursynden och även om vi hänger oss åt våra drifter så gör denna gnista det möjligt för oss att veta att vi gör fel. ”Synderesis” är medfödd och leder den handlande till det goda och hindrar honom från det onda.

Bonaventura menar att Gud har inplanterat synderesis i den mänskliga naturen för rätt vilja, och det är den moraliska styrkan vars funktion är att avskräcka från det onda och stimulera till det goda.

Vi behöver omprogrammeras, bort från en mörk människosyn, se det stora i oss själva… Bli befriade från ett inre mörker som gör att vi inte kan se ljuset i oss själva.

Alla våra inre förmågor är inplanterade i oss av naturen, och de är vägar till Gud, de är en avbild av evigheten och Gud själv, när vi förmår se detta möter vi Gud genom oss själva och i oss själva.


Övning 4

Detta är en inbjudan till att öva din självkännedom: öva dig att nå ditt allra innersta centrum, där Guds avbild strålar som en skatt, och du ser hur mycket du älskar dig själv.

Träna dig i att bejaka din kärlek till dig själv, den kärlek som är Gud och som han har lagt ner i dig som en avbild av honom själv.

Du kan öva dig i att börja varje dag med att få kontakt med detta djup inom dig, där du ser hur innerligt kär du är dig själv.

Se de förmågor Gud har gett dig, att de kommer från Gud och leder dig tillbaka till Gud.

Öva dig i att se på dig själv och ditt liv med kärlek.

Om du känner dig kall och utan kärlek skall du inte fastna i detta. Det du inte har kan du be om. ”Be, så skall ni få”, säger Jesus (Matt 7:7). Det finns inget som Jesus så gärna vill ge som just kärlek. ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Luk 12:49). En bön om tro, hopp och kärlek blir alltid bönhörd. Du gläder Gud genom att be honom om det han allra helst vill ge.

Se hur det längst inne i ditt inre finns en skatt av kärlek, av självkärlek.

Öva dig i att återupptäcka din egen storhet, uppskatta dig själv.

Herre ”Ge mig min storhet tillbaka, låt mig bli trygg igen” (Ps 71:21).

Öva dig i att inte vara för hård mot dig själv, tala vänligt och kärleksfullt till sig själv och inte i vrede.

När du känner dig orolig och upptagen med distraktioner och kringvandrande tankar, så stör inte själen mer och oroa den inte mer utan korrigera den vänligt och med stor kärlek, med några få kärleksfulla ord, som: ”Vart har du flugit min själ?…”

Du skall vara mot dig själv, det är en övning i att vara varsam med sig själv.


Bonaventura skriver:

”Låt oss nu återvända till oss själva, alltså till vår själ, där den gudomliga bilden glimmar.

Här, i detta steg, måste vi nu söka att vinna insikt i Gud som genom en spegel.

Vi lämnar förgården och träder in i oss själva,

in i det heliga, alltså i den främre delen av tabernaklet.

Här glimmar sanningens ljus, som från den sjuarmade ljusstaken,

inför vår själ, i vilken den allra saligaste Treenighetens avbild reflekterar sitt ljus.

Gå därför in i dig själv och se hur innerligt din själ älskar sig själv”

(Itinerarium mentis in Deum 3.1.1-2).

18 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Σχόλια


bottom of page