top of page

Franciskanska andliga övningar 3

Vi ska nu komma in på den yttre världen, skapelsen, varseblivningen, de fem sinnena, och röra oss mot det inre.

Jag tror att de franciskanska övningar fördes vidare till Ignatius av Loyola på 1500-talet via de kontemplativa franciskaner som under hans tid verkade i Spanien. Franciskanerna i Spanien förnyades i början av 1400-talet i en kontemplativ riktning som bland annat bidrog till övningar som hjälpte människor till inre samling, genom den böneform som kallades samlingens bön (oración de recogimiento). Franciskus av Assisi hade en kontemplativ sida som han införlivande i den franciskanska rörelsen genom att uppmuntra perioder av eremitiskt liv. Bonaventura vidareutvecklade detta i sin franciskanska mystik, bland annat genom skrifter som Itin, för att hjälpa människor att leva mer kontemplativt. Denna bonaventurianska mystik förs sedan vidare och blommar ut i Spanien på 1400-talet. På 1500-talet möter vi sådana kontemplativa franciskaner i Spanien, som Pedro de Alcántara (1499–1562) och Francisco de Osuna (1492–1540), samtida med Ignatius av Loyola (1491–1556). Det speciella med dessa franciskaner är att de utvecklar praktiska andliga övningar som bland annat rör olika former av bön, förhållningssätt till tankar och känslor och olika sätt att odla tystnad. Samlingens bön var bön i ett vidare perspektiv, mer som ett sätt att leva, andliga övningar i vardagen för lekfolket så att de kunde samla sig, finna stillhet och frid mitt i arbete och andra sysselsättningar. Dessa kontemplativa franciskaner betydde dessutom mycket för karmeliternas förnyelse under 1500-talet då de visade hur mystik och handlingskraft hörde samman med varandra. Det kontemplativa, inåtvända, blev en kraft i det aktiva och utåtriktade livet.

Ignatius andliga övningar är alltså inte ett isolerat fenomen utan ett resultat av tidigare andliga traditioner. Den franciskanska spiritualitetens påverkan på Ignatius andliga övningar skedde bland annat genom Garcia Jiménez de Cisneros (1455–1510), abbot för benediktinklostret i Montserrat. Hans verk var inspirerade av Bonaventura, och detta betydde mycket för Ignatius. Ignatius barndom var dessutom präglad av franciskansk spiritualitet och denna spiritualitet påverkade sedan utformningen av hans andliga övningar, bland annat genom sättet att be, att mer fokusera på förundran än reflektion, mer att bli absorberad än att analysera.

Övningarna är vägar snarare än successiva steg och så tenderar övningarna att tolkas av senare mystika traditioner som även inkluderar Johannes av Korset (1542–1591). För att nå föreningen med Gud, brinnande av kärlek, behöver man öva sig i alla föregående stegen, som rör olika riktningar och relationer i det mänskliga livet, och ta med sig lärdomarna i ett fortsatt vandrande. För Bonaventura är det viktigt att man även i det sista stadiet, det kontemplativa, förenande eller fullkomliga stadiet (via unitiva), fortsätter med de renande (via purgativa) och upplysande (via illuminativa) övningarna. På samma sätt rekommenderar Garcia Jiménez de Cisneros att man återkommer till tidigare övningar, eftersom samma övningar fördjupas genom repetition. Detta fungerar cirkulärt i Ignatius andliga övningar, efter Bonaventuras modell, som en uppstigande spiral, när man återkommande genomför de fyra veckorna av Ignatius andliga övningar.

Vi kan alltså anta att det finns en länk mellan Bonaventuras och Ignatius övningar. Bonaventura menar att hans övningar ständigt ska övas, upprepas i en mångfaldig vandring som inte ens tar slut i det sista stadiet. Man övar sig inte för att bli färdig utan har man börjat öva så fortsätter övandet hela livet. En sak som skiljer dem åt är, så vitt jag kan se, att Bonaventura vill att läsaren också övar riktningen bortom, relationen till det ordlösa, mörkret, bortdöendet från alla föreställningar och till och med det som är bortom människan själv. (Spiraltrappan med Jesus i mitten?)


Exempel på andliga övningar hos Bonaventura

Det som blivit tydligt för mig, när jag översatt och trängt in i Itin, är att denna text fungerar som en vägbeskrivning och övning i att vandra med Franciskus. Filosofi och kristen tro har, som vi redan sett, varit kopplade till andliga övningar, övningar i att leva och dö, att leva ett autentiskt liv, att lära känna sig själv och arbeta med sig själv. Så är det också i den franciskanska mystiken och Bonaventuras Itin är en vägbeskrivning där man kommer vidare genom att på olika sätt öva sig, det är tydligt att texten behöver praktiseras och övas. Detta perspektiv har kommit tillbaka i vår tid genom att de andliga övningarna i ignatiansk tradition, min förhoppning är att också andliga övningar i franciskansk anda ska kunna återupptäckas i vår tid.

Vad är det då för övningar som Bonaventura vägleder läsaren i i Itin? Han är utomordentligt pedagogisk och kopplar övningarna till riktningarna i de sju kapitlen. Först handlar det i prologen om att läsaren behöver utgå från rätt attityd, förhållningssätt till vandringen och läsningen, som den andra vägledningen i går berörde i form av en övning i förhållningssätt.

I kapitel ett och två vänder Bonaventura läsaren till den yttre världen (extra), det vi erfar med våra fem sinnen. Därför är övningarna här koncentrerade på att upptäcka Gud genom och i skapelsen, ”som genom (per) en spegel och i (in) en spegel” (1.5.1). Bonaventura låter ibland som en andre Franciskus: ”Öppna ögonen, väck dina andliga öron, frigör läpparna och lägg mina lärdomar på ditt hjärta, så att du i alla skapade ting må se, höra, lovsjunga, älska och dyrka, prisa och ära din Gud" (1.15.2). Bonaventura visar hur vi passerar över det synliga i Guds verk, som vi erfar med våra sinnen, till det osynliga. Hela världen är sakramental för Franciskus men allt började med eukaristin, hur han erfor Guds ojämförbara närvaro i det förvandlade brödet, Kristi totala närvaro i världen på altaret. Utifrån uppmärksamheten på Kristi närvaro i eukaristins sakrament kunde han sedan se Guds närvaro alltid och överallt i den förnimbara världen, som sakramentala tecken. Bonaventura vill i de två första kapitlen av Itin leda läsaren till att öva sig att se ”Gud genom hans spår i universum” (per Vestigia Eius in Universo, rubriken till kapitel 1), och att se Gud i skapelsen som genom en spegel och i en spegel (ut per speculum et ut in speculo, 1.5.1). En annan övning i de två första kapitlen utgår från att Gud har lagt ned en längtan efter glädje och njutning i människan och i hennes erfarenhet av världen. Lycksaligheten eller glädjen (beatitudo) är central för Bonaventura. Som Guds avbild bär människan på denna längtan efter lycka, det är därför hon är människa, för att leva så att hon når den högsta lyckan. Det finns en glädje och njutning att öva sig i att upptäcka och ta emot, i allt skapat, och denna sinnliga glädje är en föraning om den eviga himmelska glädjen. ”I enlighet med den ursprungliga skapelseordningen var människan anpassad för kontemplationens stillhet och därför satte Gud henne i njutningarnas paradis” (1.7.1). ”endast i Gud finns det en ständigt flödande källa och sant välbehag och vi leds vid handen till att söka efter detta i alla njutningar” (2.8.2a). Denna lycka övas också i kapitel tre, i människans möte med sin egen längtan: ”Längtan förhåller sig främst till det som rör själen mest. Det som rör den mest är det som älskas mest; och det som älskas mest är att vara lycklig” (3.4.8–9).




Vi har varit i landet bortom, och längtans och bönens land, nu kommer vi till den yttre världen, naturen, skapelsen, det som har att göra med vår egen kropp och våra sinnen. Grundtanken är att vi kan möta Gud i hans skapade verk. ”Allt skapat är givna till oss som gudomliga tecken för att vi uppmärksamt ska blicka mot Gud” (2.11.1a).

”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga” (Rom 1:19-20).


Övning

Öva dig i att varsebli, att använda dina naturliga sinnen.

Upptäck att det finns en glädje i dina sinnesförnimmelser:

när du ser, lyssnar, smakar, doftar, känner den verklighet som Gud har skapat.

Gud har gett dig dina sinnen för att du ska erfara honom i allt.

Bonaventura skriver att människan är skapad för njutningarnas paradis.

Du är skapad för att njuta av Gud, alltid och överallt.

Så övningen är enkel: du ska inte analysera, observera, mäta, bedöma.

Det enda du ska göra är att varsebli: se det du ser, lyssna på alla ljud, håll ingenting borta, välkomna allt.

Känn dofterna, vilka de än är.

Allt är ett möte med Gud, och han vill att du ska njuta av honom i allt du möter.

Det är den första delen som Bonaventura tar upp, den rena varseblivningen, dina yttre sinnen.

Det andra är att uppmärksamma att du har fått ett inre sinnesorgan när du döptes.

Så rör vi oss sakta från det yttre till det inre. (känslorna som bro, genom kärlek?).

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn döps vi med vatten och Ande, till ett nytt liv.

Här ingjuts den helige Ande på ett särskilt sätt i människan så att den helige Ande får ett hem i oss.

Den helige Ande är en av gudomspersonerna, Guds stora gåva, och denna person och gåva kommer till oss med gåvor.

Det är tro, hopp och kärlek.

När vi så talar om exempelvis tro så är det inte vår egen tro, utan tron är en gåva som Gud ger, men inte bara en gåva, det är en kraft, en dygd, som hjälper oss att tro: på Gud, på oss själva, att komma med tro i miljöer där tron är frånvarande.

Likadant är hoppet en gåva och en kraft för oss själva och får att ge vidare där människor förlorat hoppet.

Till sist är kärleken den allra största gåvan och kraften, som till och med åstadkommer förening, av det som kan se oförenligt ut.

Så beskriver Bonaventura att vi hela tiden behöver ta emot tro, hopp och kärlek.

Och vi behöver rikta dessa gåva tillbaka till Gud: genom att tro på Guds Son, Jesus Kristus, genom att hoppas på honom och genom att älska honom.

Våra sinnen som annars har en tendens att vara avaktiverade, vi går liksom igenom livet sovande. Det som händer med hjälp av tro, hopp och kärlek, dessa gudomliga gåvor och krafter, är enligt Bonaventura att våra sinnen vaknar till liv, vi återfår våra sinnens fulla potential och kan återigen erfara Gud i denna vår värld.

Så kan vi återigen njuta av Gud, som Adam och Eva gjorde i paradiset, enkelt, naturligt och med stor tillfredsställelse.

Genom dessa krafter återställs vi, vi återvänder liksom till njutningarnas paradis, för att njuta av Gud i och genom allt. Genom tron återfår vi får syn och hörsel, genom kärleken vår smak och känsel och genom hoppet vårt doftsinne. Så kan vi återigen se, smaka, höra, dofta och känna Gud i den här världen.

Bibeln den andra boken som undervisar om tro, hopp och kärlek, så att vi återigen kan läsa skapelsens bok, Guds första bok. Med våra sinnen återställda kan vi vila i Gud med hela vår person, som bruden i brudgummens famn i Höga visan.

Den andra delen av detta är alltså att öva dig i att ta emot och använda det Gud ger dig: tro, hopp och kärlek.


Övning 3


Övning 3.1:

Öva dig i att enkelt och naturligt använda dina fem sinnen.

Utan ansträngning, prestationskrav.

Det enda du gör är att känna att du lever, du känner glädjen i att se, lyssna, smaka, dofta och känna.

Bäst är att vara ute i naturen, eftersom naturen enligt franciskaner är den förste läraren, ja människans bäste lärare. Vi kommer tillbaka till oss själva genom naturen.


Övning 3.2:

Öva dig i att ta emot och använda de gåvor Gud ger dig: tro, hopp och kärlek.

Iaktta hur dina sinnen vaknar till liv.

Upptäck att du fått kraft att erfara Gud i allt, och njuta av honom alltid och överallt.

Öva dig också i att behålla riktningen:

se, lyssna, känn, smaka och dofta allt med stor kärlek.

Se inte neutralt på träden, människorna, byggnaderna, utan se på allt med kärlek, den kärlek som du har fått som en gåva och kraft.

Bonaventura skriver:

”I enlighet med den ursprungliga skapelseordningen var människan anpassad för kontemplationens stillhet och därför satte Gud henne i njutningarnas paradis”

(Itinerarium mentis in Deum 1.7.1).

”Vår själs avbild måste därför kläs i de tre teologala dygderna,

genom vilka själen renas, illumineras och fulländas.

[…] När själen i tro sätter sin tillit till Kristus som det oskapade Ordet,

Faderns Ord och strålglans, återfår den sin andliga hörsel och syn. Hörseln för att ta emot Kristi undervisning och synen för att skåda strålglansen i hans ljus.

När själen i hoppet längtar efter att få ta emot det utandade Ordet,

återfår den, genom sin förhoppning och tillgivenhet, sitt andliga luktsinne.

När själen i kärlek omfamnar det inkarnerade Ordet,

för att njuta av honom och att helt övergå i honom

genom extatisk kärlek, återfår den smak och känsel” (Itinerarium mentis in Deum 4.3.1-4).

15 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page