top of page

Franciskanska andliga övningar 2

Vi började med det viktigaste: att brinna av kärlek, men det är som att Bonaventura menar att det krävs att man går en vandring, där alla riktningar och relationer är viktiga. Hjärtat behöver liksom mjukas upp innan den kan ge rum åt kärleken fullt ut.


Bonaventuras och Ignatius av Loyolas andliga övningar

Bonaventura använder begreppet ”övning” (exercitium) på sju ställen i Itin och det anknyter till det som i dag är känt som andliga övningar eller exercitier i den ignatianska traditionen. Eftersom Bonaventura om och om igen talar om exercitium i förhållande till den vandring som han beskriver för läsaren så förstår vi att han ser det som övningar där människosjälen rustas. Hela Itin skulle därför kunna beskrivas som ett träningsprogram där vi först vänder oss utåt och övar oss i relationen med vår yttervärld, sedan vänder vi oss inåt och övar relationen till oss själva, därefter lyfter vi blicken ovanför oss själva för att öva oss i att kontemplera Gud i sig själv, till sist består övningen i att vända oss bortom allt, lämna allt vi känner till, våra sinnen, känslor ja till och med oss själva.

Min hypotes är att Bonaventura med denna skrift hade intentionen att till sina läsare ge övningar som de i sina sammanhang skulle praktisera. I Itin finns inte alls samma utförliga instruktioner som i Ignatius andliga övningar och Bonaventura är mycket fåordig om vilka övningar det kan tänkas handla om. I de buddhistiska meditationspraktikerna har man varit mycket omsorgsfull med att ge instruktioner i hur man ska sitta när man mediterar, meditationen är en väg till nirvana och förutsättningen för att nå fullständig avspändhet och medvetandets enhet finns i en riktig kroppshållning. Nyckelordet för kristna har istället varit tro, hopp och kärlek. Därför har man varit öppen för meditationsformer och erfarenheter som gör att personlighetsutvecklingen sker i den riktningen, och man har inte varit noga med att dokumentera de fysiska förutsättningarna. På liknande sätt tror jag det var med de övningar som Bonaventura skriver om, det handlade mer om att leda läsarna i riktningen mot föreningen i Gud i kärlek, men utan detaljerade instruktioner. Säkerligen förutsatte Bonaventura att läsaren exempelvis skulle praktisera meditation och ägna sig åt tyst bön, men han beskriver inte hur man ska göra.

Redan i prologen till Itin använder Bonaventura begreppet exercitier: ”Öva dig därför, du gudsman” (Exerce igitur te, homo Dei, Prol.4.3). Bonaventura jämför läsningen och tillägnandet av Itin vid flera övningar, som man som läsare likt gudsmannen Mose eller Elia uppmuntras att utföra. Läsaren kommer alltså vidare på vår vandring till föreningen med Gud genom att träna oss, genom övningar, genom askes. I det första kapitlet fortsätter övningarna då Bonaventura understryker att själskrafterna måste ”övas (exercendos) genom kunskap.” Vidare att ”Den som vill stiga upp i Gud behöver öva sina naturliga krafter” (naturales potentias supradictas exerceat, 1.8.1). Det betonas att vi måste öva (exerceat) och så hjälper Bonaventura oss att förstå att den kristna mystiken är en form av andlig terapi och träning. Här syftar träningen på att öva upp ”sina naturliga krafter” (naturales potentias). De krafter som Bonaventura redan beskrivit (se 1.6.3) är inplanterade i oss av naturen, deformerade av synden, reformerade av nåden, så skall de renas genom rättfärdighet, tränas genom kunskap och fulländas genom vishet. Här instrueras läsaren ännu tydligare i att man behöver öva sig i att undvika det som deformerar naturen och istället ta emot den reformerande nåden och den renande rättfärdigheten. Själva träningen består i sättet varpå vi ber och lever våra liv, hur vi mediterar och kontemplerar för att kunna ta emot den rättfärdighet, den kunskap och vishet som vi behöver. Sättet att leva (conversatio) kopplas här samman med rättfärdighet och det handlar om hur vi lever våra liv, undviker det onda och gör det goda, att vi måste göra etiska framsteg om vi ska nå fram till visheten.


Även Bibeln är för Bonaventura en sorts träningsprogram och han skriver exempelvis om Höga visan eller Sångernas sång att ”Denna sång skrevs för att öva (exercitium) kontemplation enligt det fjärde steget” (Itin 4.3.5). Kontemplationen är alltså en träning där vi övar oss i att vara den älskade bruden, som ger all vår kärlek tillbaka till den älskade och älskande Brudgummen.

I sista kapitlet (7.1.1a) sammanfattar Bonaventura resan in i Guds värld med att säga att huruvida vi lyckas genomföra denna resa beror på var vi befinner oss på vår livsväg (statum viae), vår livssituation och våra erfarenheter och hur vår själ har övats (exercitium mentis nostrae). Bonaventura betonar alltså att själens träning är avgörande för att kunna förenas med Gud.

Begreppet övningar finns således hos Bonaventura och det borde rimligen innebära att det han skriver om är menat att övas av läsarna. Dessa övningar anknyter till de övningar som fanns innan Bonaventura men också efter honom, hos exempelvis Ignatius av Loyola. Kan Bonaventuras franciskanska övningar, möjligen via de kontemplativa franciskaner som under Ignatius av Loyolas tid verkade i Spanien, ha traderats förts vidare till Ignatius på 1500-talet?

Vi ska se mer på detta i morgon men jag ser i varje fall ett behov av att på något sätt låta Ignatius och Franciskus mötas. Ett exempel på hur vi idag skulle kunna låta Ignatius andliga övningar inspirera oss till att utveckla franciskanska andliga övningar utifrån Bonaventuras tänkande finner vi hos Franz Jalics (1927–2021). I hans bok De andliga övningarna i kontemplativ form ser vi just hur det ignatianska och franciskanska förenas, framför allt genom strukturen som följer Itins progression från det yttre till det inre och vidare i det som är ovan och bortom. Här råder också en samstämmighet mellan det ignatianska och det franciskanska i återgivningen av den trefaldiga vägen: via purgativa, via illuminativa och via unitiva.


Det finns en struktur i övandet, en resa från det:

förberedande attityder, det yttre, det inre, det som är ovan, det som är bortom.

Vi började med det sista och viktigaste: att brinna av kärlek, men det är som att Bonaventura menar att det krävs att man går en vandring, där alla riktningar och relationer är viktiga. Hjärtat behöver liksom mjukas upp innan den kan ge rum åt kärleken fullt ut.

Nu backar tillbaka till början på resan, attityderna, förhållningssätten.

Världen och livet visar sig själv för oss mycket utifrån var vi själva tittar, lyssnar, vart vårt fokus finns, vår tyngdpunkt.

Om vi lägger tyngdpunkten på det som är allra djupast inom oss själva, det gudomliga varat, då kan vi överallt se och höra och upptäcka detta gudomliga liv. Hjärtats djupaste djup är också världens djupaste grund.

Då behöver vi inte gå på museum för att se ett konstverk, för allting blir till skön konst. Vi behöver inte gå på konsert för att lyssna till vacker musik, hela tillvaron genomsyras av underbara klanger, harmonier och toner.

Den gamla världen går upp i rök och en ny värld vaknar till liv, en värld som skapas varje ögonblick, en värld som sjunger om Guds kärlek i tonarter som sträcker sig från lidande till vibrerande glädjefylld extas.


Bonaventura avslutar sin prolog med följande ord:

Jag ber att den som läser denna skrift

ska värdera författarens intention högre än hans arbete,

meningen bakom hans ord mer än det ovårdade språket,

sanningen mer än elegansen,

passionen i utövningen mer än intellektets vetande.

För att lyckas med detta bör man inte ovarsamt skynda fram i genomläsningen av dessa insikter utan noggrant och långsamt idissla dem” (Prol 5.2-3).


Övning 2

Öva dig i dina förhållningssätt:

till att läsa, vara människa, kristen, gudstjänster, bön, dina tankar, känslor, frestelser, och så vidare.

Försök se dina attityder och låt dem förvandlas i franciskansk anda så att du blir mer präglad av: förundran, iver, kärlek, bön, hängivenhet, glädje, den helige Ande…

Bonaventura skriver:

Således inbjuder jag först läsaren till förkrosselsens bön genom den korsfäste Kristus, med vars blod vi renas från lasternas orenheter. Annars skulle vi kunna tro att läsandet skulle vara tillräckligt i sig själv utan smörjelse, forskning utan hängivenhet, undersökning utan förundran, observation utan glädje, aktivitet utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium skild från gudomlig nåd, spegeln skild från den gudomligt inspirerade Visheten (Itinernarium mentis in Deum Prol 4.1).

12 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Opmerkingen


bottom of page