”Kärleken är inte naturlig. Snarare kräver det disciplin, koncentration, tålamod, tro och övervinnandet av narcissism. Kärlek är inte en känsla, utan handling” (Erich Fromm, 1900–1980). Detta är en inställning som motsvaras av ett judiskt synsätt på kärleken och som också stämmer överens med Jesu undervisning om kärleken och som vi även möter hos sådana filosofer som Sören Kierkegaard (1813–1855).
Kierkegaard menar att det finns det en plikt att älska och han försvarar denna plikt även om han erkänner att denna plikt är motsägelsefull. Kant menade däremot att kärlek aldrig kan vara en plikt eftersom det just skulle vara en självmotsägelse. Kant anser att kärlek är en känsla som därför inte kan befallas medan Kierkegaards kärlek är en annan form av kärlek, den kärlek till ens nästa som krävs av en kristen. Kristen kärlek är en befalld kärlek eftersom den kärlek till nästan som krävs av en kristen är onaturlig för människor och därför måste göras till en plikt. Just därför befaller Jesus: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”
Kärlek definieras vidare av Kierkegaard i ”Kärlekens gärningar” (1847) som en själv-offrande kärlek som offrar allt för att göra rum för Gud. Den offrande kärleken är villig att offra allt eftersom den inte söker sitt eget, vilket den vänskapliga och den erotiska kärleken gör. För Kierkegaard innebär denna offrande kärlek att den ges utan tanke på belöning, den måste handla om något som är viktigt för subjektet och den är inte kommunicerbar, den är obegriplig för andra. Det gäller att bli fri från alla själv-älskande önskningar, här är även Abrahams tro att han skall få tillbaka Isak ett hinder. Det är inte ett offer för sin egen skull utan för det goda att främja förlåtelse och försoning och att bygga upp kärleken i andra. Att se den andre som en genuint annan och inte en spegelbild av mig själv.
Jag kan kräva detta offer av mig själv men inte av den andre eftersom det måste vara en fri och frivillig handling, annars är det inte ett äkta offer. För Kierkegaard är det inte människor som är källan till den moraliska lagen, som Kant menar, utan Gud. Förlåtelse, försoning och äkta offer är inte möjligt utan den kristna villigheten att lyda Guds befallningar. Därför är det tron och inte förnuftet som ska vägleda oss i livet. Normernas källa är för Kierkegaard Gud och människans tro. Gud är källan till kärlekens och offrandets lag. Det offer Kierkegaard lyfter fram kan också beskrivas som kenotiskt då det handlar om att liksom Kristus i hans utblottelse, själv ta ett steg tillbaka för att göra rum för den andre. Och detta kenotiska offer måste uttryckas konkret i en specifik historisk situation och vara närvarande i och ha relevans för det dagliga livet.
Det ligger mycket i Erich Fromms och Sören Kierkegaards inställning till kärleken som innehållslös utan handling. Samtidigt är det farligt att benämna kärleken som icke naturlig, att den är något som människan inte har i sin natur. Om kärleken inte finns i vår natur hur kan den då överhuvudtaget vara möjlig att praktisera? Då skulle kärleken vara ett övernaturligt mirakel och inte en mänsklig handling. Istället för att se motsatser mellan natur och det som människan bör praktisera (i detta fall kärleken) så kan vi med katolska ögon snarare se en samverkan mellan natur och nåd. Ja, redan i naturen, i skapelsen har Gud har lagt ner kärleken i allt. Gud älskar sig själv och lägger ner denna självkärlek i allt han skapar. Därför älskar människan naturligt sig själv och har en naturlig potential att älska sina medmänniskor, skapelsen och den osynliga världen.
Samtidigt har Fromm och Kierkegaard rätt i att kärleken måste vara en befallning eftersom människan har en tendens att distansera sig från sin natur, från sig själv, säga och leva mot sig själv. Som Paulus skriver: ”är vi trolösa förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv” (2 Tim 2:13). Gud kan inte förneka sig själv (negare seipsum non potest), men vi kan det, och vi gör det, och därför måste kärleken vara ett bud, en befallning. Man skulle kunna säga att det är enkelt att älska, eftersom det är naturligt, och samtidigt är det enklaste det svåraste. Kärleken är naturlig och enkel men den behöver övas i varje människas konkreta liv. Ett kristet liv utan etiska framsteg är ett liv utan växt. Vishet kan beskrivas som en tro som tar sig uttryck i kärleksfulla handlingar i ett konkret mänskligt liv, en inkarnerad, förkroppsligad, tro. ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:18). Kierkegaard hänvisar kärleken till trons område snarare än förnuftets vilket innebär att kärleken visserligen är en plikt men att den samtidigt är obegriplig för den andre, den är paradoxal.
Att Gud ingjuter kärleken genom den helige Ande i Kyrkans sakrament motsäger inte detta eftersom nåden varken förstör eller går emot naturen utan fullkomnar den. Nåden liksom frigör den potential till kärlek som vi har av naturen. Detta är viktigt eftersom en ensidig betoning av kärleken som handling och ett krav till sist hamnar i en återvändsgränd, om vi glömmer bort och inte öppnar oss för det som endast är nåd, det som vi inte känner till, och det som Gud vill ge oss, på ett sätt som inte är ansträngande utan kontemplativt och i själva verket ett njutande av Gud i den värld som han har satt oss i. Gud satte människan i njutningarnas paradis för att hon skulle njuta av Gud, älska honom, sig själv och allt han skapat (S:t Bonaventura, 1221–1274).
Det finns ett dynamiskt naturligt samspel i hela tillvaron mellan in- och utandning, mellan vila och ansträngning, bön och arbete, att ta emot och ge vidare. Någonstans i allt detta eller snarare överallt i allt detta finns kärleken, den proportion, harmoni och balans mellan in- och utandning, ratio et intellectus, kontemplation och handling, som Gud lagt ner i allt.
Till sist handlar livet om föreningen med Gud i kärlek, bortom alla ord, all kunskap och alla ansträngningar. Det som återstår är att endast brinna av den eld som Jesus Kristus tände på korset med sin allra hetaste passion, den helige Andes eld, den eld han ville tända på jorden och som brinner i Kyrkan och de troendes själar.
På frågan om kärleken är med eller mot den mänskliga naturen så skulle jag svara: kärleken är naturlig, men på ett samtidigt mänskligt och gudomligt vis, så att den ständigt måste tas emot och övas.
Comments