Jesus frestas som vi och för vår skull

1 Mos 2:7–9; 3:1–7, Rom 5:12–19 och Matt 4:1–11

Allsmäktige Gud, låt oss under fastans fyrtio dagar alltmer tränga in i kunskapen om Kristus, din hemlighet, och helgas genom kraften i hans lidande och seger.

Vi ber om bönens ande i våra liv, att vi mer och mer ska lita på Guds hjälp och aldrig misströsta om hans barmhärtighet.

Människan frestades av djävulen och lät förtroendet för sin Skapare dö i sitt hjärta. Djävulen lyckades få människan att inte lyda Gud. Detta visar att varje synd är olydnad mot Gud och brist på förtroende för hans godhet. Genom djävulens frestelse ville människan, enligt S:t Maximos Bekännaren, ”vara som Gud men utan Gud och före Gud och inte som Gud vill”. Vi kan bara förstå detta utifrån Kristi kärlek, som både visar på vidden av det onda och nådens överflöd. Vägen för att besegra det onda är att vända sig till och följa efter den som ensam segrar över det onda, som dagens prefation lyder: "När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden." Jesus hjälper oss genom att själv utsättas för våra frestelser, och i gengäld får vi del i hans seger över frestelserna. Jesus är själva kraften i vår kamp mot frestelser och synd. Denna nådens matematik innebär att kraften i frestelserna och synden aldrig kan mätas med Jesu seger. Hans hjälp och beskydd är alltid större.

Hela Kristi liv är ett återställelsens mysterium, som handlar om att återföra av den fallna människan till sin första kallelse. I Kristus återfår vi det vi förlorat i Adam. Satan frestar Jesus tre gånger, med angrepp som upprepar Adams frestelser i paradiset och Israels frestelser i öknen. Jesus är den nye Adam, det nya Israel, som förblir trogen där den förste Adam och Israel föll för frestelsen.

Det är lätt att underskatta bönens betydelse, men då ser vi att det inte var genom något annat än bön som Jesus besegrade Frestaren. Paradoxalt nog kan det vara just i bönen som vi frestas mest. Den vanligaste och mest dolda frestelsen är vår brist på tro, att vi inte litar på Gud. Vi börjar föredra andra saker än att be. När vi ber kommer då alla arbetsuppgifter och bekymmer att framstå som viktigare än bönen. Detta är sanningens ögonblick för hjärtat, för här visar det sig vad vi älskar allra mest.

En annan allmän frestelse är leda, en slags andlig tristess eller depression som leder till missmod. Kyrkan ger oss därför denna fastetid till andlig förnyelse, för att vi på nytt ska upptäcka att Herren är mäktig, trofast, god och barmhärtig, så att vi dag för dag, mer och mer, litar på hans hjälp och aldrig misströstar om hans barmhärtighet.