Nu är det dags att börja

5 Mos 30:15–20 och Luk 9:22–25

Herre, förekom vår handling med din nåd, och hjälp oss att fullborda den, så att allt vad vi gör tar sin början i dig och i dig får ett lyckosamt slut.

Vi ber om nåden att få bära vårt kors i dag.

Det är trons hemlighetsfulla visdom, att ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen.” Att detta måste ske, betyder att det är något nödvändigt utifrån Guds vilja och löften. Här uppfylls djupast sett alla förbundslöften, Gud manifesterar att han är trofast och håller sina ord. Därför lider Sonen mycket, dör för de många och uppstår på tredje dagen. Så grundar Kristus sin kyrka på en fullkomlig förståelse av vad tro är, nämligen att Gud är trofast, att människors fel motbevisas, att tillvarons Medlare blir synlig och att den som återställer allt blir erkänd.

Vad vi behöver göra är att sätta all vår tilltro till detta, genom att imitera Kristus. Vi får hjälp att bära korset genom Jesu eget exempel, som en inbjudan och en vädjan till vår vilja: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig”. Genom att förneka sig själv och ödmjuka sig själv bringas sinne, känsla och tanke till lydnad för Kristus. S:t Gregorius den store skriver att vi endast genom att förneka oss själva kan komma nära honom som är ovanför oss. Varje dag behöver vi ta vårt kors och följa honom. Det är att varje dag fortsätta att vandra korsvägen och kontinuerligt låta sig likformas med Kristus. Att det är något som sker varje dag är själva nyckeln, därför att efterföljelsen alltid måste vara något nytt, så att vi som barn alltid börjar om. S:t Franciskus sa på sin dödsbädd, nu är det dags att börja göra gott: ”Bröder, låt oss börja att tjäna Herren, vår Gud, för fram tills nu har vi gjort lite”.

Till sist kommer en varning för att vara så upptagen med det jordiska livet att vi glömmer det eviga, och detta är viktigare än någonsin. Ofta är vi så upptagna med livets bekymmer att vi förlorar det himmelska ur sikte, och då förlorar vi oss själva, vi mister vårt liv. ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen, och det är kortsiktigt, om hon får betala med sitt liv?”, och det för evigt. Vad hjälper det? Det hjälper ingenting, eftersom den person som förlorar sig själv förlorar allt. ”men den som mister sitt liv för min skull”, alltså i det nuvarande livet, ”han skall rädda det”, alltså i det kommande. Därför övar vi oss under fastetiden i att leva så att allt tar sin början i Gud så att allt också får ett lyckosamt slut i honom.