Apg 8:26–40 och Joh 6:44–51

Välsignad är du, Herre, som i denna påskens tid låter kärlekens gåvor flöda över. Låt oss befrias från mörkret och orubbligt hålla fast vid sanningens ord.

Vi ber om nåd att förstå oss själva i den offrade människan, människan för andra, den öppna människan.

Vägledd av en ängel och den helige Ande sändes Filippos till en etiopier som satt i sin vagn och var på väg hem. Filippos kom nära och hörde hur mannen läste profeten Jesaja, högläsning var det normala fram till 1700-talet. Han läste profetian om Jesus: ”Liksom ett får som förs till slakt, liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det öppnade han inte sin mun”. Så undervisar Filippos om Jesu offerdöd utifrån apostlarnas vittnesbörd, det som vi läser om i evangelierna. Mannen döps och får del av det sakramentala flöde som strömmar ut från Jesu kropp.

För evangelisten Johannes når evangeliet sin höjdpunkt på korset när Jesus offras som Guds lamm, när soldaten sticker upp Jesu sida med lansen, och det kommer ut blod och vatten ur hans sida. Hela tempelliturgin pekar fram mot Jesus som det sanna offret, offerprästen och offeraltaret. Samtidigt är korset och offret ett bröllop där Gud öppnar sig själv och trolovar sig med mänskligheten.

Som S:t Bonaventura skriver vid mitten av 1200-talet:

”Kristus på korset böjer sitt huvud, väntar på dig, för att få kyssa dig. Han sträcker ut sina armar, för att omfamna dig. Hans händer är öppna för att berika dig. Hans kropp är utsträckt, så att han kan ge sig helt och fullt till dig. Hans fötter är fastnaglade, för att förbli hos dig. Hans sida är öppen för dig, så att du kan träda in där” (Soliloquium).

På korset öppnar sig Jesus för människan, för att vara till för alla, han är totalt ”för” människan, inte längre en ensam individ utan den nye ”Adam”, från vars sida Eva, en ny mänsklighet formas.

Det betyder betyder att vara människan i offret, den offrade människan, att vara människa för andra, den öppna människan, öppen för en ny start. Människans kan endast komma till sig själv genom att låta den egna existensens väggar brytas ned via honom som blivit genomborrad. Kristus omfamnar alla genom att förlora sig själv och alla till Gud. Han är alla människor, i sig själv, inför Fadern. ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.”