Apg 17:15, 22–18:1 och Joh 16:12–15

Herre, låt oss som nu firar Kristi uppståndelse, få glädjas när han kommer med alla sina heliga. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre.

Vägledd av den helige Ande vistas Paulus på torgen, och ger sig in i dialog med dem han träffar på, också filosoferna, och de samtalar med honom. Troligtvis fick han en gedigen utbildning i filosofi vid universitet i Tarsus. Så håller han ett tal på Aeropagen, där skapelsens Gud står i fokus, där han förkunnar att sökandet efter Gud var den egentliga avsikten med skapandet av och handlandet med henne. Att han lät dem bo på jorden och fastställde årstider och gränser för dem var välgärningar som skulle ge dem anledning att söka honom, alltid och överallt. Istället för de heliga skrifterna citerar han så den stoiske författaren Aratos. Ett sätt för Paulus att anknyta till den hellenistiska omgivningen, och exempel på eller modell för hur vi kan gå in i dialog med sanningssökare i alla tider. Det har i själva verket utmärkt det katolska tänkandet att det gått i dialog med den samtida filosofiska diskussionen, även om den varit hednisk eller på annat uppfattats främmande. Platonismen för Augustinus, Aristoteles för Thomas och Bonaventura, eller som fenomenologin i vår egen tid. Också broder Wilfrid hade denna öppenhet för människans sökande, det filosofiska sökandet efter sanning och mening. Anledningen till att Broder Wilfrid  kunde förstå människornas frågor och möta dem var att han  i grunden var filosof. Han doktorerade på en avhandling över Aristoteles lära om vänskapen. Där lyfter han fram en vänskap som ger ökad förståelse åt karaktären på gemenskapen mellan Fadern, Sonen och den helige Ande, vänskapen i kyrkan och vad som är viktigt i ett kommunitetsliv. Sann vänskap är besläktad med sann självkärlek och det som gör livet värt att leva, man lär känna sig själv genom att speglas i den andre. Jesus pekar på denna intima vänskap mellan honom, Fadern och den helige Ande: ”Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han (Anden) tar emot det han skall låta er veta”.

Stinissens spiritualitet är fundamentalt trinitarisk, grundad i den heliga Treenigheten, som är ett liv i ömsesidigt givande och mottagande. Hans anvisningar för det andliga livet är, kan man säga, praktiska tilllämpningar av Treenighetens liv i vardagen. Detta eviga ömsesidiga givande åt varandra är Guds liv. Vi är kallade att leva som Gud, att ge oss åt honom och åt varandra. Hela sanningen finns i Ordet som uttalas av Fadern med den helige Andes tysta andedräkt, i Treenighetens stilla, tysta, varma närvaro, i allt och i alla ting!